Part II

 

Jag blir jätteglad av era kommentarer. Som vanligt. Tack.

 

Jag får ju skriva vad som hände härnäst. 

 

Den korta verisonen:

 

Jag valde att skjuta upp "samtalet". Ville chilla mer och se vad som händer.

 

Han tar upp det på fb-chatten. Han säger att han tycker mycket om mig. Han skulle vilja se vad som händer om vi blev mer seriösa. (Ja! Han är kär i mig också!). Han vill dock väldigt gärna ha barn, och det har han velat i flera år. Han vill veta om det finns en sannolikhet att det kan bli oss och om jag kan tänka mig att skaffa barn inom en snar framtid. Annars vet han inte om han har "råd" att lägga ner djupare engagemang i oss.

 

Jag säger som det är. Jag tycker himla mycket om honom och jag tror det kan bli vi. Men jag vill inte ha barn nu och kanske inte på flera år. Jag vet inte, för min biologiska klocka har ju inte börjat ticka alls. (Men jag är glad i hjärtat över att han ens säger detta till mig, han måste ju tycka mycket om mig om han diskuterar barn redan? Såvida jag inte är en vandrande livmoder för honom, då.)

 

Han säger att det å andra sidan såklart är viktigare att det är med rätt person än att det sker snabbt. 

 

Jag vet inte vad jag ska säga. Han vet inte vad han ska säga. 

 

Jag säger att det ligger i hans händer nu. Jag kan inte hantera såhär stora frågor innan vi ens blivit seriösa. Jag kan inte stressa in i något just nu heller. Jag behöver ta det lugnt. (Känner mig lite chockad över att gå från kk till barn).

 

Så nu väntar jag på att han ska tänka klart.

Det känns ovärdigt, fast han är respektfull och säger att han förstår att jag inte kan säga mer och att han fattar att jag inte kan svara eller veta. Det känns ovärdigt för det känns som han är på väg att döma ut oss innan han gett oss en chans. Som att köpslå om kärlek.

 

 

Jag tycker så jävla mycket om honom, så det gör ont i bröstet. Men vad hjälper det. Ser inte hur detta ska gå. Ska vi eventuellt gå in i en relation så kan jag inte ha ett barnakrav hängande över mig från och med ruta ett.

 

Fan, jag älskar honom kanske.

Jag är rädd för att förlora vad vi kan komma att ha tillsammans. En del av mig vill genast skriva till honom att det är över och det kommer inte gå för jag är så rädd för hjärtesmärtan som kommer följa om det blir vi och sen inte. En annan del vill cykla till honom, ringa på hans port och säga att jag älskar honom. Men den delen kommer inte vinna, för det vet jag inte säkert ännu. Och kontrollbehovet vill naturligtvis bestämma, om det så blir ett avslut istället för en fortsättning. Äckliga kontrollbehov.

 

Jag kommer gråta om det är över, på det här sättet. Jag kommer sakna honom länge.