Antar ni visste det skulle gå åt helvete. Eller hur? Även om det jag luftat här inne varit de värsta och överdrivna nojorna så var det ändå tillräckligt. Jag tror och trodde inte heller på oss som långsiktiga. Han har rätt men det tar inte ifrån mig den kärlek jag känner för honom. Jag älskar honom och jag hade velat försökt lite till. Men han vill ha barn och det vill inte jag. Ibland är det så enkelt, ibland är det så svårt.
Nu är smsen raderade, FB-kontakten uppsagd, chattkonversationen borta och telefonnumret raderat. Han skulle bli ledsen om han visste det, och det kommer han ju delvis få veta. Men det är hans val och jag måste hantera det.
Lärdom:
Du behöver en känslomänniska.
Var inte rädd för att göra saker fullt ut i ett förhållande.
Börja inte ett förhållande med villkor.
Kompromissa ej med sånt som ej kan kompromissas med.
Det blir kanske tydligast i musiken. Jag som alltid lyssnar på musik, har begravningstyst här hemma. Jag är rädd för musikens kraft, jag vet vad den gör med mig. Sätter igång känslo-dominos.
Det är så mycket musik, som du introducerat mig till. Som jag nu måste undvika.
Avtrubbad och heavy hearted. Bara släpa dig igenom det här nu.
Jag har inte glömt vad jag redan klarat mig igenom.
Och jag tänker redan på det här som en erfarenhet visare. Försöker.
För er som undrar: det var inte den gamla datingprofilen som ställde till det. Det var barnafrågan. Vi är kära och vi har det så bra tillsammans men det räckte inte. Det räcker inte ibland, tydligen. Vill någon berätta för mig hur kärlek kan vara otillräcklig? Det kanske betyder att han inte älskar mig tillräckligt. Det spelar visserligen ingen stor roll. Kontentan är att han inte längre är min och det känns ungefär som om någon med kraft rivit ut mina inälvor med vassa naglar och lämnat kvar ett svart hål där han funnits och spridit glädje och värme och trygghet.
Det sista jag sa innan jag gick var: "jag älskar dig. Det vet du va?". Då bröt han ihop på riktigt och grät som en femåring i min famn. Det är en helt surrealistisk känsla, att bära på den härkärleken till någon inom sig och tro att man är lyckligt kär och sedan inse att den inte går att dela med sig av.
Innan dess hade vi gråtit i omgångar på soffan och i sängen, i fyra timmar.
Men jag ville verkligen bara att han skulle veta. Det kändes bra i allt det fruktansvärda mörkret. Min kärlek till honom är inte ovillkorad och jag kommer fortsätta älska honom. Det kommer bara inte ta lika stor plats i framtiden. Hoppas jag.
Helvete, så ont det gör. Helvete. Jag är nu avtrubbad efter en hel kvälls gråt men det kommer bli värre igen. Han är den finaste man jag träffat och jag är lyckligt lottad om jag får uppleva någon som honom igen.
Jag försöker intensivt komma ihåg att man måste våga älska för att våga leva. Just nu känns det nämligen som om jag aldrig någonsin ville öppna mitt hjärta igen. Som om jag inte kommer hitta någon som är likadan som han.
Det tog 66 inlägg, innan mitt hjärta krossades för andra gången.
Doften av honom är kvar i mina lakan. Jag vaknade imorse och sniffade på på örngottet. Jag har tagit hem mitt nattlinne nu, det enda spåret som finns av mig hos dig. Fanns. Och en tandborste. Vad gör du med den nu? Tvättar du min handduk som jag alltid använder hos dig? En höst och en vinter men ingen vår tillsammans.
Ytterligare en sorg att bära. En tung sten i bröstet och en ensam påsk. Jag och uppsatsen.
Insatsen var hög och det gick åt helvete. Jag kommer gråta en tid, för oss. Men jag kommer förmodligen överleva. Jag överlever alltid, mot bättre vetande. Låt bara tiden gå, för guds jävla skull. Så det gör lite mindre ont.
Snacka om att köra saker ner i stupet osv. Jag vill berätta för honom hur mycket jag tycker om honom och det vänder och det värsta händer. Han hittar en gammal dejtingprofil och tror att jag letar efter andra män fast vi träffas. HELVETE.
Jag har nog länkat till den här förut men för fan alltså, det tål att upprepas. Älskar den innerligt. Känslan och texten fångar vad jag vill och känner på så många sätt, och den är rolig. Lyssna. Lyssna!
Jag tänkte, Svensson, han glömmer att leva sitt liv Med det finns andra än han Det finns vi.
Har uppdaterat min garderob med sex nya plagg (bohem! bohem!). Ledorden är classy flower power. Mitt hem, min själ och mina kläder ska se ut som ett syndens näste, på ett nice sätt ofc. Jag sparar ut hår, klär mig i kappor och ringar och hårband och färger och mönster och sminkar mig allt mer sällan. På god väg att bli vandrande kliché. Känner mig lite som när man var 14 och bytte klädstil varje år. Det sägs att vi blir mentalt förnyade var 7:e år. Detta är mitt 7:e år och det är ett år som kommer att innebära något. Något.
För att spä på detta ska jag sätta mig i fönsterkarmen och röka cigg. Ska det bli så, att jag börjar röka vid 23 års ålder? Typiskt mig.
Har nojat och tänk på oss och att jag är rädd att han inte känner lika mycket. Jag har ju bestämt mig för att jag vill vara hans och se var det leder.
Så dum och blind jag är. Jag har hållit honom tillbaka och jag har gjort honom osäker och jag har inte sagt vad jag tycker om honom förrän de senaste veckorna. Hur kan jag då förvänta mig att han ska slänga sig runt halsen på mig så fort jag behagar?
"Det känns som du är lite reserverad nu, har jag fel när jag säger så?"
"Ja."
Ibland är det så enkelt. Get out of your head Isabelle, och prata med honom istället för att resonera med den inre nojan.
Mitt liv är liksom fyllt av kontraster. Idag har jag legat i sängen, i pyamas, och ätit chips och druckit cola. Kollat på Big Love. Chattat. ENDAST. Fan vad jag älskar att få ha sådana dagar ibland. Att få bo själv och välja själv. Att ha ett flexibelt fattigt studentliv. Det gäller att uppskatta det medan man kan.
En sak som stressar: sommarjobb. Som alltid som vanligt. Detta året har jag valt att vara lite mer kräsen i mina ansökningar och är nervös över att det kommer leda till noll procent resultat. Men jag är liksom färdig jurist om mindre än ett år och jag vill fanimig ha något annat jobb än McDonalds. Är det snobbigt av mig? Kanske. Men det är sanningen. Jag kan inte förmå mig att söka jobb som personlig assistent eller hotell- och restaurangjobb. Om det krisar kanske jag måste omprioritera.
Har iaf sökt jobb som
sommarnotarie på typ 20 tingsrätter och förvaltningsrätter (SUPERsvårt att få)
sommarnotarie på hyresnämnden
handläggare på a-kassa
assistent på Proffice
juridisk redaktör (haha, här snackar vi våghalsig ansökan)
socialsekreterare, administrativ assistent och biståndshandläggare på Malmö stad (kräver formellt socionom-utbildning som utgångspunkt, men juridik och ett intresse för socialrätt KANSKE kan leda någonvart)
kundtjänstmedarbetare på Skånetrafiken
kassörska på Hornbach
kassörska på Systembolaget
handläggare på Transportstyrelsen (körkortsfrågor)
Tycker inte ni det är fett stressande, det här med sommarjobb? Vill så gärna få vara ledig och ta det lugnt under min sista lediga sommar. Men istället måste man jäkta med ett jobb bara för att vara säker på att ens kunna leva under sommarmånaderna. Inser att de flesta har det såhär. Men det vore trevligt att som student åtminstone få ha någon vecka betald ledighet, när man pluggar heltid resten av året (vaddå, alla som jobbar får ju det?). Suck.
Jag är kär och glad. Jag har bara sovit 5 ½ timma inatt men jag är ok ändå, för jag har sovit bredvid honom. Han gör mig upprymd och intresserad och han får mig att skratta från magen och han är fan så fin. Vi lämnar det där.
Jag har pratat med en kurator jag tycker om som fungerar som en avlastning. Jag är lättare när jag går därifrån. Hon säger att jag är så mycket mer än jag tror, hon säger att jag har en felaktig bild av mig som negativ och oföretagsam. Hon ger mig lite perspektiv. Jag berättar från hjärtat och hon säger saker som är medmänskliga och förnuftiga och det räcker långt. Det känns som de bästa 160 spenderade kronorna, varje gång. Det känns inte som att akut lappa ihop något trasigt, det känns främst som att bygga upp något starkare. Preventivt. Det är det bästa jag gjort det här året.
Skolan tar emot men jag försöker kämpa. Tänker på notarietjänstgöring och framtiden.
Har högtflygande höstplaner som ger mig sugande pirr i magen. Jag ska berätta för er, när jag vet säkert.
Det har gått 5 månader nu. Sedan det var jag och han. Jag saknar honom ibland, tänker på honom var och varannan dag, och jag har lärt mig acceptera det. Framförallt: jag har insett att jag är så jävla mycket starkare än jag tror. Jag är klokare och tryggare än jag någonsin varit förut. Jag jobbar med att förändra mig själv och att förbättra mitt liv och det går framåt. Jag tar ansvar för vem jag vill vara och vart jag vill komma.
Du är kyptisk och säger inte det jag vill höra. Du är motstridig och du gör mig osäker. Jag vet att jag är lite konstig och svår, och omogen ibland. Om man jämför med dig. Jag vill att du ska älska mig. Säga det. Jag älskar ju dig och jag vill säga det till dig. Det behöver inte betyda att vi ska vara allt för varandra, att det är du och jag för alltid, det förstår du väl? Vi tycker ju om varandra som fan? Förneka inte kärleken bara för att den antar en annorlunda form. För i helvete.
Igår var en vidrig dag med ett ton oförklarlig ångest. Jag hade precis bestämt mig för att försöka bota det med massa onyttigheter och då ringer J. I samma sekund försvann behovet av att lindra ångesten med något annat än honom. Det var en fin känsla som jag inte upplevt på länge. Vad jag tycker om honom. Han är en fin man. Jag tror att vi passar bra ihop. Jag får känna mig omhändertagen men aldrig förminskad, uppskattad men aldrig objektifierad. Framförallt tycker han om mig precis som jag är, på riktigt. Han vill att det ska vara vi, och han förstår när jag säger att det vill nog jag också men det måste få gå långsamt fram. Jag har mycket annat i mitt liv att ordna upp och fundera ut, men jag är så glad över att ha honom i mitt liv. En trygg varm man som tycker att jag är fantastisk. Vad som än händer med oss, så kommer han alltid ha en stor del i mitt hjärta. Han har läkt en del av mig som varit trasig och det är jag tacksam för. Om vårt förhållande (ja, det är nog det nu) går i kras så kommer stenen inte vara alls lika tung som den jag bär på med E.
Det svider lite i hjärtat, när man ser hans nya tjej spamma Facebook med gulliga Youtube-klipp och interna referenser. Han tyckte inte om när jag skrev saker på Facebook till honom. Han svarade oftast inte.
Det är tydligt att de är ett seriöst par nu. Jag har inget emot henne, hon verkar trevlig, och jag hoppas att båda mår bra, men när jag för ett ögonblick förnimmer hans lukt och hans lena hud så... svider det.
Det gick väldigt fort för honom, att träffa en ny. Dessutom en i hans före detta klass. Jag ska inte säga något, jag började genast titta efter andra och var inte totalt hjärtekrossad. Vi ska inte vara tillsammans, så är det bara. Men han och jag, och vad jag delvis utsatte mig själv för i det förhållandet, det är en jävla sorg som lämnat ett mörkt hål inuti bröstet. Johan har hjälpt mig läka ihop det lite, men det finns fortfarande många ärr kvar och jag tror att jag måste lära mig leva med det. Varje förhållande i kras är en sorg man får bära med sig. Det känns som en sten i mellangärdet.
Denna vecka har jag bl.a. hunnit med att grupparbeta varje dag, läsa 10 rapporter från EU, haft en helkväll med Tjejjouren där jag drev igenom och blev medlem i Bloggutskott och Evenemangsutskott samt suttit jour, tränat tre gånger, skrivit en spansk skrivuppgift, storhandlat mat, Skypat med vänner, lagat ordentliga middagar, fixat min trasiga mobil, ansökt till sommarjobb och desutom sovit bättre än vanligt! Inte illa. Hur var eran?
"Tomt!" skriver jag i ett sms 40 minuter efter att jag lämnat av henne, på en snöig tågstation.
Har haft en mycket trevlig helg med burleskfest, vänner, nya ansikten, sjuk humor och pannkakor varje morgon. Men allt jag gör känns at the end of the day, så fint uttryckt som han skrev det, som en avledningsmanöver för att slippa lyssna på mitt inre.
Sov oroligt inatt, dåsade av 3 timmar när jag kom hem på förmiddagen. Kommer hem till en lägenhet där väggarna helt plötsligt känns skriande tysta och jag är obekväm i min egen hud. Det går över, det gör det. Nog. Men att behöva känna en krälande ångest under skinnet och att vara som paralyserad inför veckans tunga arbetslass, det är svårhanterligt. Jag har grupparbeten och redovisningar som jag måste anpassa mig efter, men min kropp skiter i det och det känns som jag måste arbeta MOT den. En panik över att vara vuxen och BEHÖVA GÖRA SAKER. Att ha krav på sig.
Idag påbörjas för övrgt första dagen på en nyttig månad. Tränar ju regelbundet numera och det hjälper lite mot den allmänna ångesten och stressen, men tror jag skulle må mycket bättre om jag också skötte kosten. Allt är värt att pröva, för att få lite jävla balans i det här livet.
