Part II

 

Det här med klass. Som begrepp. Som bespottat kausalitetssamband. Som vilande under mattan där vi försökte gömma undan det.

 

Jag har aldrig funderat på det sättet kring mitt ursprung. Naturligtvis har jag varit medveten om att min familj inte är fömögen, att mina far- och morföräldrar haft ett hårt kroppsarbete osv. Men jag har aldrig själv placerat mig i en klass.

 

Tills jag flyttade till Malmö, tills jag för första gången satte min fot i Juridicums lokaler. Herregud, så ung och naiv jag var då. Jag var så osäker och jag var så nervös att jag trodde jag skulle få en hjärtattack och dö. På riktigt. Och tyvärr blev det inte bra den första tiden. Jag har aldrig känt mig så utanför i hela mitt liv. Jag, som i princip alltid, haft (nåja, relativt iaf) lätt för att socialisera och som alltid haft en stor bekantskapskrets.

 

Sociala koder, klädmärken, trevliga otrevligheter, språket, fritidsaktiviteter, resor. Jag hade inget av det.

 

Det är två personer i min släkt, vad jag kan komma på, som studerat på universitet. Den ena av dem är min mamma, och det har påverkat mig mycket. Men hela min övriga familj är spot on-arbetarklass. Så är det. Och det är löjligt att förneka att det inte medför vissa svårigheter. Den kommunen jag vuxit upp i är en fattig kommun, nationellt sett.

 

Jag har alltid tagit skolan på allvar. Jag har redan tidigt insett att den varit en möjlig biljett bort. Från undersköterskejobb, från tidigt familjebildande, från förtidspensioner och ett tyngre liv. Jag har aldrig fått svälta eller behövt oroa mig över de basala nödvändigheterna. Men jag är medveten om pengar, jag är medveten om begränsningar. Jag saknar och har framförallt saknat ett stort gapande intellektuellt kapital. Jag har inga kontakter. Ingen morbror på en juristbyrå eller ens tjänstemannapost. Jag kan inte utbyta erfarenheter om hur det är att resa utanför Europa (har inte rest alls mycket överlag, heller) eller följa med min kår när de åker skidor i Aspen.

 

När jag häromdagen blev beskylld för att vara "överklassungdom" som inte vet hur svårt vissa har det, kände jag en otroligt löjlig seger. Nu tror jag inte att jag kan falla under epitetet överklass någinsin, men att förmodligen ha gjort en egen klassresa från arbetarklass till medelklass på några år, är ganska fascinerande. Jag kan numera kanske passera som någon som vuxit upp i ett hem med fint rödvin, årliga semestrar, inomhusskor och formellare söndagsmiddagar.

 

Jag har skaffat mig intellektuellt kapital, jag har snart skaffat mig en utbildning. En högstatusutbildning. Jag har växt i mig själv något alldeles otroligt. Det gör man när man liksom måste.

Men nästa gång någon beskyller mig för att vara en oförstående "överklassungdom" ska jag berätta om hur min mamma försörjde mig och min bror på en deltids-lärarlön.