1.
Kategori: Allmänt
Jag tänkte att den förra skivan skulle representera det förgångna. Jag tänkte att den nya skulle representera alla förhoppningar.
Allt annat har gått bra, men när jag hör den här låten skär små små saxar med slöa blad längst inuti. Marcus Mumford sjunger så vackert att jag känner mig helt ömsint.
Jag tror den här låten representerar så mångas ärrbildning. Människor man älskat och människor man haft allra närmast inpå, den långsamt krympande tomhet man får bära på. Den tillfälliga men intensiva saknad som sakta ebbar ut men som man måste lära sig hantera. Människor som betytt allt och som nu betyder ingenting. Det är konstigt och det är ofta oförklarligt.
Jag söker mig till det som gör lite ont, jag trivs när det inte går alltför bra. Det är inte bra. Eller nä. Jag ändrar tempus. Men nu. Jag måste lära mig att jag förtjänar allt det jag kan få. Sluta förstöra för dig själv för fan. Ska det vara så svårbegripligt.
Vad är det som gör att vissa människor gör det lite svårare än nödvändigt? Är det mest bara gnäll eller är jag genetiskt efterbliven? Både och, antar jag.
Om det här är en dålig dag, kan jag ändå vara nöjd. Den är bättre än många andra dålig dagar.
Jag svamlar inte runt i ett mörkt rum längre. Det finns någon form av nattlampa ständigt tänd. En inbyggd ständigt växande kompass som gör sig påmind. Min egen fyr.