Du är kyptisk och säger inte det jag vill höra. Du är motstridig och du gör mig osäker. Jag vet att jag är lite konstig och svår, och omogen ibland. Om man jämför med dig. Jag vill att du ska älska mig. Säga det. Jag älskar ju dig och jag vill säga det till dig. Det behöver inte betyda att vi ska vara allt för varandra, att det är du och jag för alltid, det förstår du väl? Vi tycker ju om varandra som fan? Förneka inte kärleken bara för att den antar en annorlunda form. För i helvete.
Igår var en vidrig dag med ett ton oförklarlig ångest. Jag hade precis bestämt mig för att försöka bota det med massa onyttigheter och då ringer J. I samma sekund försvann behovet av att lindra ångesten med något annat än honom. Det var en fin känsla som jag inte upplevt på länge. Vad jag tycker om honom. Han är en fin man. Jag tror att vi passar bra ihop. Jag får känna mig omhändertagen men aldrig förminskad, uppskattad men aldrig objektifierad. Framförallt tycker han om mig precis som jag är, på riktigt. Han vill att det ska vara vi, och han förstår när jag säger att det vill nog jag också men det måste få gå långsamt fram. Jag har mycket annat i mitt liv att ordna upp och fundera ut, men jag är så glad över att ha honom i mitt liv. En trygg varm man som tycker att jag är fantastisk. Vad som än händer med oss, så kommer han alltid ha en stor del i mitt hjärta. Han har läkt en del av mig som varit trasig och det är jag tacksam för. Om vårt förhållande (ja, det är nog det nu) går i kras så kommer stenen inte vara alls lika tung som den jag bär på med E.
Det svider lite i hjärtat, när man ser hans nya tjej spamma Facebook med gulliga Youtube-klipp och interna referenser. Han tyckte inte om när jag skrev saker på Facebook till honom. Han svarade oftast inte.
Det är tydligt att de är ett seriöst par nu. Jag har inget emot henne, hon verkar trevlig, och jag hoppas att båda mår bra, men när jag för ett ögonblick förnimmer hans lukt och hans lena hud så... svider det.
Det gick väldigt fort för honom, att träffa en ny. Dessutom en i hans före detta klass. Jag ska inte säga något, jag började genast titta efter andra och var inte totalt hjärtekrossad. Vi ska inte vara tillsammans, så är det bara. Men han och jag, och vad jag delvis utsatte mig själv för i det förhållandet, det är en jävla sorg som lämnat ett mörkt hål inuti bröstet. Johan har hjälpt mig läka ihop det lite, men det finns fortfarande många ärr kvar och jag tror att jag måste lära mig leva med det. Varje förhållande i kras är en sorg man får bära med sig. Det känns som en sten i mellangärdet.
Denna vecka har jag bl.a. hunnit med att grupparbeta varje dag, läsa 10 rapporter från EU, haft en helkväll med Tjejjouren där jag drev igenom och blev medlem i Bloggutskott och Evenemangsutskott samt suttit jour, tränat tre gånger, skrivit en spansk skrivuppgift, storhandlat mat, Skypat med vänner, lagat ordentliga middagar, fixat min trasiga mobil, ansökt till sommarjobb och desutom sovit bättre än vanligt! Inte illa. Hur var eran?
"Tomt!" skriver jag i ett sms 40 minuter efter att jag lämnat av henne, på en snöig tågstation.
Har haft en mycket trevlig helg med burleskfest, vänner, nya ansikten, sjuk humor och pannkakor varje morgon. Men allt jag gör känns at the end of the day, så fint uttryckt som han skrev det, som en avledningsmanöver för att slippa lyssna på mitt inre.
Sov oroligt inatt, dåsade av 3 timmar när jag kom hem på förmiddagen. Kommer hem till en lägenhet där väggarna helt plötsligt känns skriande tysta och jag är obekväm i min egen hud. Det går över, det gör det. Nog. Men att behöva känna en krälande ångest under skinnet och att vara som paralyserad inför veckans tunga arbetslass, det är svårhanterligt. Jag har grupparbeten och redovisningar som jag måste anpassa mig efter, men min kropp skiter i det och det känns som jag måste arbeta MOT den. En panik över att vara vuxen och BEHÖVA GÖRA SAKER. Att ha krav på sig.
Idag påbörjas för övrgt första dagen på en nyttig månad. Tränar ju regelbundet numera och det hjälper lite mot den allmänna ångesten och stressen, men tror jag skulle må mycket bättre om jag också skötte kosten. Allt är värt att pröva, för att få lite jävla balans i det här livet.
Skrev nätkärleks-mejl till Katarina Wennstam, på uppmaning av initiativet #nätkärlek, om hur mycket hennes böcker betytt för mig och inspirerat mig och att jag gärna vill jobba för en mer jämställd juridik.
Fick svar idag:
Hej Isabelle,
Och TACK!!! Om du visste vad ditt brev betyder. Det finns dagar då en undrar varför en valt att bara skriva om elände, om övergrepp, våld och utsatta kvinnor och barn. Dagar då skrivlusten sinar och då det är extra svårt att komma vidare i texten. Då kan jag tänka på ditt brev - och orka lite till
Har haft mycket bra helg med Tjejjoursutbildning. Sjuksköterskor och jurister har föreläst och berättat om alla svårigheter man stöter på i yrkeslivet när man jobbar med kvinnofrågor, sexuellt våld, självskadebeteende och allmänt manssvineri. Det är lätt att tappa tron om män efter såna här dagar. Att höra hur fruktansvärda konsekvenser allt sexuellt våld leder till, samtidigt som man inser hur löjligt få våldtäktsmål som leder till fällande dom, samtidigt som man förstår att den grundläggande könsmaktsordningen tar sig uttryck redan i högstadiet och gymnasiet och att tjejer överlag är så jävla DRABBADE av övervåld. Från män.
Det är tungt. Samtidigt är jag glad och varm i hjärtat över alla fina jourtjejer jag träffat. Systerskapet. Världens finaste ord. Att det finns så många i min generation som vill förändra. Att jag fått luftat mina åsikter med människor som delar de grundläggande värderingar som jag har. Att det kommer bli bättre. Att det måste bli bättre. Tjejer förflyttar fram positionerna och männen får så snällt maka på sig och dela med sig.
Igår ringde han mig, och frågade om jag ville med till Ikea och kolla på lite möbler till hans lägenhet, och sen gå på stand up med Kristoffer Appelqvist. Önskar jag hade haft tid, men det hade jag verkligen inte. Han blev lite ledsen, han trodde kanske att jag inte ville. Senare på kvällen så sa han att "jag önskar att kände dig bättre". Jag är inte helt lätt att komma in på livet, det vet jag, sa jag. Men det är inte med flit. Jag har saknat dig. Och jag har saknat dig, sa han.
Det var bland det gulligaste han frågat mig. "Vill du med till Ikea?". Diskbänksrealism när den är som bäst. För jag tycker alltid om att vara med honom, på Ikea eller var fan som helst. Att han känner likadant, är den bästa känslan jag haft på väldigt länge.
På tal om att leva. Jag simmar i plugg och har för att dämpa ångesten köp lakritsglass med chili, baconchips, fläderdryck och Kick. *Kvällsmat*. Det är farligt att vara singel(nåja, vet egentligen inte hur det är med den saken)student, matvanorna är periodvis bedrövliga. Tur att jag har börjat träna i alla fall.
Som ni förstår, efter förra inlägget, så har jag inte överdrivet mycket tid till att blogga. Ehe.
Läste i tidningen idag, att om man vill bli gammal ska man stressa mindre, sova 8 timmar per natt, aldrig äta sig helt mätt, hålla sig under BMI 25, inte äta socker, aldrig röka, vara passionerad angående något, ha många vänner, ha ett positivt synsätt, inte bli full, gå på teater, äta regelbundet. Typ så. Om jag vore på ett mer pessimistiskt humör idag skulle man kunna (insert ett hånskratt här). Men jag undviker det. Jag säger som Betnér, vem fan vill leva hur länge som helst om man inte får LEVA?
Och så ska man bli född av rätt föräldrar, annars är det omöjligt att bli över 100 år. Alla dessa val. Föräldrar, vård, utbildning, politik, hårfärg, pension. Det är utmattande.
Mitt schema just nu: ideellt engagerad i Tjejjouren och kanske Juridikcentrum, har börjat dansa lindyhop och spelar badminton samt tränar på gym och går på step, har kanske skaffat pojkvän (mastodontjobb), pluggar spanska på 50 %, har en uppsats på 15 sidor eftersläpandes, pluggar internationell straffrätt på 100 %. Jag spelar piano regelbundet på egen hand för att någon gång i världshistorien kunna lära mig det ordentligt, jag har börjat läsa skönlitteratur igen och jag läser numer Sydsvenskan varje dag för att tvinga mig till att bli lite mer nutidsorienterad. Dessutom är jag rent formellt anställd som extra på ICA genom bemanningsföretag (dock verkar det vara klent om jobb eftersom jag inte blivit inringd på veckor, vilket kanske är tur....).
Haha, detta är på gränsen löjligt. Men såhär har mitt liv sett ut de senaste åren. Man vänjer sig vid 300 %, att aldrig vara helt ledig en helg. Jag tycker ändå om att ha det såhär. Jag tycker om att inte ha så mycket tid över till att noja. Jag känner mig levande.
J visade mig den här låten (Björns vänner – Åkrar och himmel) och vi låg och tittade på varandra, jag på sängen och han på soffan och det knöt sig i magen för jag kände så mycket när jag tittade in i hans ögon, jag blev generad. Jag är som 16 år hälften av tiden med honom. Jag kunde inte hålla kvar blicken, den vek av och jag fick lägga huvudet i sängen under täcket och han sa du är för långt bort nu. La sig bakom mig och höll om mig hårt. Han stannar kvar för frukost och lunch och vi har pluggat/jobbat tillsammans halva dagen idag. Det knöt sig i magen och det gjorde ont inuti när han gick.
Jag är livrädd för jag är inte redo för det här. Men finns det något som heter rätt person rätt tid rätt plats? Jag vet inte.
